De senaste veckorna har jag läst mycket om självmord försökt förstå - och hålla det ifrån mig. För vad är det som gör att jag lever att jag klarade av min kris utan att gå under men inte min vän? Tankarna gör ont, river, tvingar mig att ifrågasätta, hitta mina gränser.

En sak som jag tror mig förstå är att de som verkligen tar sitt liv är de handlingskraftiga, de pigga, de glada. De skrämmer mig enormt. För om det är så, vad ska man då sträva mot? Om inte ens de människor jag försöker efterlikna alltid är livskraftiga...?

Jag har börjat titta på människor omkring mig med andra ögon: när ska man vara rädd att människor inte orkar leva längre?

Jag måste inse min egen litenhet, och det är så svårt.

jag har inte mindre resurser just nu - jag har bara tvingats omprioritera dem!

Så irriterad på min älskling! Försöker bita ihop, inte låta det gå ut över andra. Och inte låta det gå ut över mig själv. Varför ska det vara så svårt att få företaget Hushållet AB att gå ihop?

nästa gång jag tycker att det alltid händer för mycket omkring mig, ska jag sätta mig ned och ta mig själv på allvar. Vad kan jag göra för att skapa mer lugn? Kan jag boka av något eller någon? Jag ska acceptera signalen för vad det är och inte börja grotta ner mig i "om det är lika mycket för alla" "vad är det för fel med mitt liv" eller "det är väl bara att rycka upp sig".Jag ska ta ett lungt andetag och acceptera att jag har fått en varningssignal.

Jag satt igårkväll och blev glad i hjärtat. Jag insåg att sorgen också har fört med sig bra saker. Jag har fått en helt annan djupare kontakt med några av mina vänner. Jag förstår att många bryr sig om mig. Jag har börjat få en än klarare bild av vem jag är och hur jag fungerar.jag är glad att jag lever

jag som varit så rädd för sorgens tsunami! Nu vet jag att jag är mitt uppe i den.Den ser bara inte ut som jag tänkt mig.

Jag har vikt dagen till att försöka ordna tankarna, känna känslorna, förstå vad som hänt. Det är jobbigt, ibland backar jag, börjar vattna blommor, sätter på en tvättmaskin, går runt runt innan jag sätter mig ner en gång till och försöker komma igenom det. Få ned det på papper.

Sitter och lyssnar på P1 och blir ilsk. Annika Dahlström sitter och argumenterar för att mammor är bättre föräldrar än mån, till och med att pappor skulle vara skadliga för små barn, inte kunna hålla i dem tillräckligt varsamt etc. Det är otäckt att en forskare går ut med ett sådant budskap. Man frågar sig också varför?