Jag var inne på Alma mater och såg en dikt hon skrivit som är så bra!Vill mer än jag kanKan mer än jag villVill vilja merVill kunna merVill klara allt jag villKan ibland vilja kunna mer än jag vågarVågar ofta inte det jag kan eller villDet kunde vara en beskrivning av mig. Jag skulle vilja lära mig att formulera om dikten. Tänk om man kunde skriva om sig själv - och mena det så här:Vet och är trygg med det jag kanVet vad jag villKan vad jag villKan säga NEJInser när jag skrivit det att det börjar likna sinnesro-bönen.

Jag läste om Prozac Nation i helgen. Vad som slog mig - förutom att hon har kusligt bra beskrivingar om hur depressioner känns, är så utagerande. (Till skillnad från mig då. Utagerande har väl aldrig direkt varit en stark del av det andra människor ser av mig).

Däremot har jag längtat så efter att vara utagerande. Att bli sedd. Att någon skulle SE mig, och älska mig så mycket att han eller hon kunde, ville, älska mig när jag är som ynkligast. Villkorslös älskad. Och det finns för mig en romantisk aspekt av det, som slår an en sträng av ömhet i mig, får mig att läsa böcker om det, får mig att se filmer(Good Will Hunting, Girl Interrupted) om det.

Det finns en längtan i mig efter denna ömhet. Det är det som gör att jag drömmer om att vara en Cecilia Lind. Att bli sedd och åtrådd. Jag funderar på om jag ibland få den bekräftelsen. Och inte minst, om jag kan fylla det behovet.

Det jag har insett sista veckan är att jag inte är någon ung liten flicka som kan tas om hand enligt den här romantiska bilden. Jag är ingen Cecilia Lind. Är jag något är jag en Lucy Jordan: mer tragisk än romantisk. Hur ska jag göra för att växa in i mig själv? Är jag ensam?

Sitter och lyssnar på P1 som häpna konstaterar att de som går på tillfälliga anställnignar mår sämre, enligt en internationell studie. Man vet inte riktigt varför. Men hallå?! Hur tror man människor fungerar? Försök ha små barn och gå på korta anställningar! Vad säger det om mitt människovärde när jag veckan innan jul får veta vad som händer efter jul? Jag förstår att de som sitter högt upp, som kan välja och vraka, har en annan inställning. Nu blir det lite politik ;) men Johan von Holstein som säger att dirkektörer måste ha högre lön för att de saknar arbetstrygghet - välkommen till min verklighet, utan fallskärm.

Det är så mycket just nu att jag faktiskt har svårt att få något gjort. De här sista dagarna inför jul när så mycket ska avslutas känner jag mig mest apatisk. Jag räcker inte till. Jag minns att det fanns dagar när jag vaknade med energi. Nu krävs det två koppar kaffe för att åtminstone några grå ska vakna. Jag tänker att det är extremt mycket just nu. Att det inte alltid kommer att vara så här. Att jag kan försöka jobba så att det ser ut som om jag är produktiv. Men jösses, vad mycket jag skulle vilja vara hemma och vara ensam. Och mitt i alltihop orkar inte min älskling mer. Och mitt i alltihop måste jag räcka till för honom med. Jag vet vad han går igenom. Jag vet att med ganska lite kan jag hjälpa honom må bättre. Jag gör det. Men just nu skulle jag vilja vara själv. Jag insåg också, när jag såg hans ångest, vad jag faktiskt har gått igenom. Gång på gång på gång.

Jag snubblade över denna. Kan man verkligen öva, öva, öva till man blir så lugn, ostressad, nöjd med sig själv? Jag övar jättemycket. Men det är som om det inte är jag som bestämmer hur resten av mitt liv ska se ut. Hur mycket roll spelar det "hur jag tar det" när det är så svårt at påverka "hur man ahr det"?

Nu har jag beklagat mig så mycket - men nu är jag riktigt GLAD! Det är väl det där med ketchupeffekt, men inom loppet av en vecka och en dag har jag fått tre (!) jobb. Från deppig ingen-kommer-att-vilja-ha-mig till kompetent eftertraktad-efterfrågad inom loppet av två veckor. Får man lov att önska sig mindre berg-och-dalbana och mer stabilitet i livet? Hur som helst, nu går jag på små moln!

Märker att det är så lätt att hamna i könsrollerna... och så svårt att konstruktivt ifrågasätta. Jag vill inte vara hemma-servicen, back-upen, den som går efter och städar upp och klappar honom på huvudet för att han är så duktig och gör så mycket. Men hur kommer jag ur det, står på mig, utan att vara en egoistisk bitch? Det känns som det är en balansgång, har inte så mycket handlingsutrymme. Tur att det snart är jullov, börjar bli sliten, tycker inte om att tvinga till mig den tid jag behöver för att orka, för att ladda batterierna.

Hittade den här, tyckte den var lite kul. Speciellt i tanke på att det är en storsäljare det skämtas om.