Jag försöker leva som jag lär mig tänka! Efter mina tok-stressdar på jobbet flexade jag ut, åkte hem, njöt, plockade, läste lite, lyssnade på P1 och... somnade. Glad och nöjd med mig själv. Jag försöker vila i känslan.

Just nu har jag flyt :) Jag är glad för det. Jag försöker ta hand om mig själv och inte snurra iväg. Det är ju så fantastiskt roligt att jobba när det går bra! Jag har hört begreppet honungsfällan: som Nalle Puh, man går in och kan inte komma ut. Aldrig mer att jag vill fastna i honungsfällan.Även nu när jag börjar bli bättre (och försöker hålla kvar de dyra erfarenheterna) är det fortfarande aktuellt. När jag läser de Marie, och Borttappad skriver kommer jag ihåg hur det var när det var jobbigast. Och att det ibland inte kändes som man kunde göra något bättre. Som att det skulle bli bättre. Som att tappa riktningen.Marie har i ett inlägg skrivit en fantastisk beskrivning på hur min ångest känns i mig: och man känner att magen knyter sig, det surrar i huvudet, hjärtat slår nästan sönder bröstkorgen och tar massa extraskutt, ja då vet man. Man fryser och tar på täcket, två minuter senare så är det svettigt. Halva kroppen fryser och så börjar det krypa i benen. Hjärnan är sömnig och vill bara sova men det surrar så man inte kan slappna av.Beskrivningen var så bra, Marie, så jag ville återge den. För precis så känns det.

För ett par dagar sedan berättade jag om ett test om prestationsbaserad självkänsla. Jag har grunnat på det ett par dag (speciellt kanske i ljuset av att jag känner mig tämligen prestations-värdelös just nu). Hur skulle egentligen mitt liv se ut om jag inte var prestationsdriven? Vad farao skulle driva mig då? Jag kom på att jag kan vända det till affirmationer istället. Sagt och gjort:Jag kan vila och njuta i mig själv (Jag behöver inte åstadkomma något värdefullt här i livet.)Jag duger som jag är(Min självkänsla är inte beroende av vad jag åstadkommer)Jag är lika fin som alla andra(Jag behöver inte vara bäst)Jag är värdefull(Jag behöver inte bevisa mitt värde genom att vara duktig.)Hur många gånger måste man säga det till sig själv för att tro på det?

Oftast älskar jag mitt jobb (alldeles för mycket?). Jag får utlopp för min kreativitet och mitt sociala behov. Men så kommer de där dagarna när man inte kan göra alla till freds. Att man i sin profession tvingas fatta beslut som gör människor ledsna. Jag har efter många år lärt mig att skilja mellan sak och person, också på jobbet. Ibland är det svårt att de jag möter inte också har den träningen. Jag vill inte bli hjärtlös, sluta bry mig om de som är mottagare av mitt arbete. Idag var det svårt. Jag fick anstränga mig. På vägen hem tänkte jag: det är inte DIG de tycker illa om. Det är det DU representerar.

Jag har precis gjort en arbetsuppgift jag förberett i över en vecka, drömt om, krisat över... och nu är det gjort! Lättnadskänslan är enorm. Jag känner mig nästintill sorglös. Svårt att koncentrera mig, lättjefullt, nöjd med mig själv. Jag passar på att arbeta undan tråk-uppgifter medan allt känns lätt. Tänk om man kunde känna så här utan att behöva gruva sig först!

Tidigare (och fortfarande, men nu jobbar jag på det) var känslor enbart ett hinder för mig. Om det inte var glädje förståss, men det var ett sällsynt besök, inte minst eftersom jag alltid stressat vidare till nästa upplevelse, inte suttit ner och njutit av det jag åstadkommit.Andra känslor - framförallt ilska - fick inte plats. Och när de inte fick plats innuti mig längre imploderade jag. Grät. Och var arg på mig själv för att jag inte fick ta plats och för att jag inte kunde kontrollera min ilska. Ilska bestraffas dubbelt hos det självcentrerade objektet: dels att tvingas bli arg är ett nederlag, att inte kunna kontrollera känslan nästa nederlag. En no-win situation. Vilket på sikt marginaliserade mig eftersom jag inte kunde försvara mina gränser, inte kunde säga NEJ. Tacka tusan för att jag mådde sämre och sämre!Jag har jobbat länge för att sätta ord på det här. Hur kan jag samtidigt känna för mycket och för lite? Varför LYSSNAR man inte till mig när jag säger vad som är nödvändigt för mig? Det finns inga enkla lösningar. Men en aha-upplevelse fick jag när jag läste en artikel i senaste PS. Om människor som gick på känslokurs. Jag vill också!! "Utan närmare kunskap om vad känslor är och hur vi kan identifiera, förstå, acceptera, reglera och uttrycka dem, blir det svårt att ta kommandot över sitt liv" Bär man mycket vrede inom sig och inte förstår varifrån den kommer och vilka behov den uttrycker, är det nära till hands att känna sig som ett offer.""Ju mer man fokuserar på problem och svårigheter,desto kraftfullare blir de negativa effekterna på hjärnan."Kan det vara så? Att om jag lär mig förstå mina känslor bättre att det blir enklare då? Det finns en jättebra gratis bok om detta: Servicemanual till ett ännu bättre liv PS När jag surfar in på Leonardos sida lite senare hittar jag ett inlägg på samma tema men hundra gånger mer tankeväckande.

Jag kämpar ofta mot min prestationsångest. Att VARA inte GÖRA. Att våga lite på sig själv. Att våga säga nej. Att stå ut med att andra människor inte är nöjda med mig, men ändå vara nöjd med mig.Jag fick otrolig prestationsångest nyss. Jag lunchade med en ambitiös kollega och efter ett tag kändes det i magen att det här är inte kul. Vad mycket hon bör som jag inte gör. Vad mycket säkrare hon sitter på sin post. Analogt: jag gör inte tillräckligt. Jag sitter osäkert.Jag försöker bemöta mina tankar. Tänka att som liljorna på marken... Tänka att i år när jag började igen kunde jag konstatera att jag inte fått så många prestationer under hösten men att jag är nöjd med mig själv. Jag önskar att jag inte behövde tvivla på mig, på min målsättning, utan istället se allt jag klarar. Jag har kommit dj**ligt långt på ett år. Inte tillbaka men framåt. Det ska jag vara stolt över.

Snubblade över Mark Levengoods kåseri om idioter. Om hur när vi är alltför stressade bara ser idioter och inte människor omkring oss. Det försöker jag tänka på och jag har texten liggande i bilen. Texten slutar så här:Tar jag mig tid att möta några på min väg så kommer antalet idioter att minska radikalt.Och framför allt kommer världen omkring mig att få möta en idiot mindre.Det försöker jag tänka på.