jag som varit så rädd för sorgens tsunami! Nu vet jag att jag är mitt uppe i den.Den ser bara inte ut som jag tänkt mig.

 

marie

20 februari 2007 23:57

Visst är det märkligt hur man tänker sig hur man ska sörja? För det gör man ju stundom. Just den här tanken att "tänk om det skulle hända eller den skulle dö" då skulle jag.... ja vaddå? Och så skäms man för det är ju att måla fan på väggen eller som om man skulle önska livet ur någon men så är det ju inte. Det handlar ju bara om att vi som mår så här alltid föreställer oss i olika situationer och hur vi skulle reagera! Och hur omgivningen skulle se oss och hur vi då skulle göra! Eller? Har jag fel? Nej, jag har inte fel vad gäller mitt tänk. Du kanske inte tänker sådär men det gör jag. och sen får jag dåligt samvete.
Själv ska jag inom kort på begravning av en person som inte stod mig jättenära men ganska. Jag gråter inte men jag sörjer och jag går enbart på begravningen för att visa den som dog att jag tyckte om honom. Jag tyckte om honom och han var en väldigt speciell person.

http://carpediem.bloggagratis.se

 

Egoista

21 februari 2007 09:17

Tack Marie!

http://www.egoist.bloggagratis.se

 

Egoist

21 februari 2007 15:00

Ville tacka dig än en gång för din kommentar. Jag har tänkt på det så mycket, det där med hur man sörjer, hur olika man sörjer, och jag läste din kommentar med stort intresse. Framförallt när du pratar om hur man tänker kring "tänk om det skulle hända eller den skulle dö". Stort tack för att du läser och kommenterar! kram,

http://www.egoist.bloggagratis.se

 

marie

21 februari 2007 20:16

Kram tillbaks, Egoista!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

agh!   Är det bara jag som är less på semesterstängda Sverige? Hela Sverige stänger och när man äntligen hinner med händer det ju ingenting. Är hemma med mer tid än uppgifter efter en hel termin med så mycket mer krav än tid.   "the idle mind is the...

jag har svårt att gå ner i varv, svårt att göra så lite, att låta dagarna gå och njuta av mitt liv. Varför är det aldrig någon som skriver om hur det känns efter stressen, när kropp och psyke avgiftas?   jag skäms över att jag drev mig själv så lång...

i gränslandet till semester kan jag börja ta det lungt, börja landa. reda upp alla oredor. men alla dessa lösa papper! Alla dessa lösa åtaganden - alla dessa ordningar som behövs för att utföra mitt arbete! Det stressar mig och jag känner inte att ja...

Tänk att någon läser det jag skriver! Just nu är det 2500 besökare jämt till min sida, bara idag har 21 personer varit inne och läst. Det är ju egentligen hisnande! Fastän jag har haft en social dag på jobbet har jag ännu inte pratat med 21 personer....

De senaste veckorna har varit fyllda av eftertankens kranka blekhet. Hur kommer det sig att återigen, trots att jag försökt vara så försiktig, genomlevde slutet av av terminen så stressad? Utan koll på vad jag försummade och med ständigt dåligt samve...