Jag hade täkt att den här bloggen skulle handla om min väg mot ett "nytt" "stabilt" liv som inte är fullt lika mycket likt ett ekorrhjul. Men nu är det verkligen week from hell. Vad jag än gör bör jag göra något annat. Jag kan, rent fysikt, inte räcka till. Än mindre mentalt. Kan man förstå här det är att leva så här om man inte gör det? Får försöka bli "snäll" snart innan jag biter någon. Men det här livet är inte kul.

Det bådar sällan gott när man vaknar sådär mitt i natten och inte kan somna om. Men i natt blev det faktiskt bra! Det här skrev jag i natt, bär med mig det i fickan: så här kan jag också tänka. Jag behöver inte tänka att livet är slut. Jag kan sluta bry mig så mycket...Jag har kommit fram till att:I. jag inte på kort sikt är beroende av jobbet rent ekonomisktII. jag är mycket bekymrad över vad chefen tycker om migLogiskt har jag alltså vapen mot min egen ångest. Rent rationellt kan jag se att det är ett gammalt mönster, att jag lever i ett eko. Rationellt kan jag se att det är min självkänsla jag har ont i.Den gnagande känslan är (ingen tycker om mig) att jag kommer att klara balansgången om jag gör helt rätt, inte sätter en fot fel. Detta är ju ett eko, och alldeles hopplöst att leva efter. Det förutsätter:a. att jag är helt felfri och att chefen kan kräva av mig att jag är helt felfrib. jag kan veta vad ”fel” innebärc. att jag faktiskt med mitt agerande kan påverka chefens beteende.Jag kan se att jag (jfr magiskt tänkande) ställer orimliga krav på mig själv. Jag kompromissar med min integritets gränser för att uppnå II. Det smärtar.Jag ställer orimliga krav på mig själv för att uppnå ett mål som inte borde vara livsviktigt för mig. Sen mobbar jag mig själv för att mina känslor går ut över min omgivning. Jag måste fortsätta slåss med mina vapen för varje gång jag tar ett steg framåt blir jag starkare. Jag känner stolthet över mig själv att jag kan börja bemöta min egen ångest. Jag övar. Rom byggdes inte på en natt. Jag lär mig av att ta striden med mig själv, med den inre mobbaren. Jag kan få viktig information om vad jag tycker är viktigt i mitt liv. Jag behöver inte NU ta i de stora frågorna (vill jag öht jobba under de här förutsättningarna? Vad är det hos mig som gör att jag trampas på och accepterar det?) utan koncentrera mig på att se att…• det här handlar om att jag är rädd för att inte vara älskad (är det rimligt att alla måste älska mig? Vad leder det till?) • mitt negativa beteende riskerar att förstärka negativa skeenden och göra att jag uplever det onödigt jobbigt. Ingen kan göra mig så illa som mig själv)• jag kan använda det här tillfället till att möta min egen ångest med logiska vapen. • Jag får hjälp av krisen att sätta mina prioriteringar!• Jag ar insett att de jag älskar mår dåligt av det här och det är ett pris som jag inte är villig att låta dem betala. Så viktig är inte min karriär.• Jag kan använda det här tillfället till att förstå och inse att andras attityd mot mig inte är så himla vikigt. Jag har rätt att älska mig själv och vara stolt över min egen prestation i alla fall.Jag fortsätter att tänka så här och... idag är jag alldeles uppfylld av detta. Tänk att man inte måste bry sig! Tänk att man kan stänga av! Tänk att jag har ett val!

krav och resurser:just nu har jag jag mindre resurser. Jag upplever kraven som större. Distressen är större.Jobb är det jag får betalt för. Jag gör mig själv en björntjänst när jag springer runt i cirklar för att hinna med allt socialt jobb, hemma jobb etc.Om allt är jobb för mig, undra på att det är jobbigt för mig!

Dagens citat: tillskrivs Rita Mae Brownbelöningen för anpassning är att alla tycker om en utom man självDet stämmer så bra in på mig! När jag läste det fick jag en klump i halsen. Jag har anpassat mig. Jag har utgått från att jag har bara rätt att tycka om mig själv, att vara nöjd, om alla andra håller med mig. Nu kan jag se att det är ouppnåligt. I bästa fall är det ett sisyfos-arbete. Jag kan också bli irriterad på affirmationer som går ut på att man ska tänka att andra tycker om en - om inte jag tycker om mig... vem ska då göra det?

Det är fånigt. Jag vet det. Men det är så skönt att inse att man inte är ensam. När det var jobbigt fann jag så mycket stöd på nätet (hoppas jag kan få någon att känna sig bättre! Någongång!) Att läsa andras historier och inse att man inte måste vara "helt knäpp" (vad nu det är) för att gå in i väggen. För att inte orka mer. Läste idag en artikel på Aftonbladet.se om Ingela Agardh, när hon gick in i väggen. Självbilden är viktig för att jag ska orka kämpa. Att jag ska tycka om mig själv. Och, så är det för mig, att läsa om andra som kämpar, att andra också har det svårt, hjälper min självkänsla.---------------------------Jag har blivit mer ödmjuk, insett att precis som jag kan ha jobbigt och trots allt vill respekteras, förtjänar min omgivning att jag respekterar dem älska mig mest när jag förtjänar det minst för då behöver jag det mest detta är svårt att leva efter men så viktigt.