Världens centrum - det är jag det. Jag är övertygad om att allt som går fel är mitt fel (ingen signal i telefonen - det måste vara jag som har glömt att betala räkningen! Men... det är ju inte jag som betalar telefonräkningarna... Men jag har kanske glömt att påminna om att man ska betala telefonräkningen!) vilket gör det mycket jobbigt att leva. Hur ska man veta hur mycket man ska ta ansvar för? Hur ska man klara att något går fel för att jag inte har gjort allt jag skulle kunnat göra? Hur skulle världen se ut om alla tänkte som jag? Samtidigt som detta tar kraft från mig (hur funkar de som inte har dåligt samvete för allt som inte funkar omkring dem?) gör det mig allsmäktig: om allt är mitt fel måste världen snurra kring mig. Samtidigt är jag övertygad om att ingen lyssnar på mig, att alla andra är mer värdefulla än mig. Dubbelheten: allt är mitt fel (självcentrerad) och alla andra är mer värdefulla än mig (objektet): här har ni mig: det självcentrerade objektet. Det tog flera år innan jag såg det här. Att det finns en dubbelhet, en inneboende spänning som i sig är ohållbar: min bild av mig själv är inte realistisk. Den här bloggen handlar just om detta: det egoistiska objektet.

Vem ska tycka om mig om inte jag gör det?