Jag har Stefan Einhorns konsten att vara snäll på sängbordet. Ofta tycker jag mycket om den, ibland kan jag bli lite arg på honom. Han kan uttrycka sig mycket kategoriskt. En bra sak läste jag i veckan och har burit med mig. Jag har tänkt mycket på vad jag kan göra för mina medmänniskor. Jag vill ju kunna göra skillnad. Det här, som han skriver på sidan 91, är för mig en tröst och en uppmuntran."det finns alltid något vi kan göra. Om vi inte längre kan bota kan vi lindra. Och om vi inte kan lindra kan vi trösta. och när vi inte längre kan trösta kan vi finnas där."Jag tycker det är mycket fint skrivet.

Dagens länkSjälvkänsla är ju lite inne (kanske för att det inte alltid är internaliserat?). Det är svårt, tycker jag, att hitta guldkornen. Det är ett viktigt signalord just nu. Här är ytterligare en länk. http://www.dagensps.se/article.aspx?articleID=23231&categID=275

Jag hittade en bild med ett av mina mantra. Jag försöker muttra det minst en gång per dag.

Usch. Idag är en sån där dag när allt känns jobbigt. Redan innan jag försökt. Jag tänker på vad Fru Fundersam sa: vissa dagar får man ha lägre krav på sig själv.Idag är en sån dag. Jag ska bestämma mig för vad jag måste göra idag. Jag ska göra det. Jag ska belöna mig själv ikväll.Jag ska komma ihåg att bara för att allt känns jobbigt, är et inte jobbigt. Min känsla är tillfällig och återspeglar inte nödvändigtvis verkligheten.

Jag hörde ett bra program på P1 igår som fick mig att tänka efter. Det var samtal pågår med en sextioårig autist som kunde förklara hur hon tänkte på ett klart, logiskt sätt. Till min förvåning blev jag engagerad och började tänka till. Hon kunde berätta att hon inte kände känslor. Hon sa att hon visste att de fanns där - ungefär som ett rum med möbler och man släcker lampan. Möblerna (känslorna) finns där, även om de inte syns. Hon berättade att hon kan uppleva (perception) men inte hålla kvar den upplevelsen - hon kan känna att tett luktar gott, men om man häller ut teet saknar hon inte det. Hon berättar hur hon lärde sig att le, och hur hon märkte att ångesten minskade när hon log mycket. (vad grymt. att inte kunna känna känslor men känna ångest.)Hon berättade att för henne var kärlek inte en känsla utan ett tillstånd. Hon kunde känna kärlek. Jag undrar om det var förälskelse hon menar, för på frågan om hur hennes förhållande till sin pappa och sin dotter, var det ändå likgiltigt. De betyder lika mycket för henne som andra människor. Hon kunde inte längta efter dem.Jag började reflektera över hur jag själv fungerar. Ibland översköljs jag med känslor,fler än jag kan hantera. Skulle det vara skänt ibland att inte känna dem? Vad går man miste om?

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på detta. Att vara sjuk och att bli frisk. Jag har tänkt på det av flera anledningar. För det första håller jag på att trappa ut medicinen. För det andra har Fru Fundersam filosoferat kring detta. För det tredje är det flera människor runt omkring mig som mår sämre. Och jag vill så gärna att jag kunde hjälpa!Läs Fru Fundersams inlägg om att vara sjuk och om att äta medicin!Jag kände så mycket skam. Både från mig själv och från andra. Jag var dränerad. Det dröjde länge innan jag ens accepterade sjukskrivning! Jag skämdes så. När jag var på jobbet och avslutade min anställning frågade ingen hur det var. Ingen såg mig ens i ögonen. Det var svårt att ta. Jag blir arg så jag kokar över alla som tror att det bara är att ta sig i kragen, skärpa sig, börja arbetsträna... Att, som du skriver FF, att när man väl orkat erkänna för sig själv bli lovligt byte för andra att kommentera och ha åsikter om... Att varje gång man skickar in ett nytt intyg från läkaren till FK vara rädd att de ska ifrågasätta det... Att tvingas orka tjata sig till vård... Jag har fortfarande inte berättat för så många vad jag har varit igenom. Jag vågar inte. Än färre vet att jag knaprar/knaprat "lyckopiller". Men de som kallar det så vet inte vad det vill säga att vara deprimerad. Det är ju inte lycka man knaprar, direkt. Snarare frånvaro av nattsvart apati.Jag såg en tänkvärd kommentar inne på alltforforaldrars stress-snack för ett tag sedan. Det var en tjej som av sin doktor fick svaret att på samma sätt som en diabetiker behöver insulin behöver en stress-sjuk seratonin. Det är en bra likelse, för precis som en diabetiker i viss mån genom att "leva sunt" kan må bättre/trappa ner på medicineringen, kan en stress-sjuk kanske också det. Jag ser ingen motsättning mellan att ta piller och kämpa själv. Som yin och yang är det två krafter som hjälps åt. Jag fråntar mig inte ansvaret och framförallt viljan att bli bättre (må bättre, trivas mer med mig själv) för att jag går med på medicinering.Jag säger inte att om jag bara levde rätt skulle jag aldrig behövt piller. Men att för mig är det tröstrikt att det är ett hjälpmedel jag kan ta till, som styrker men inte tar över. Det var inte lätt att ta beslutet att börja (eller att sluta). Jag önskar att fler pratade om det här. Statistiken pekar tydligt på att många i vår omgivning äter det. Ändå är det få mediciner som (fortfarande) är så skambelagda.

Från skolan kommer jag ihåg uttrycket VSB. Och kom osökt och tänka på det när jag fick se följande rader i google:Aftonbladet: Hur har du det med din självkänsla?Hur har du det med din självkänsla? (5 Augusti 2003) ... 7 metoder för släta lår Test: Så blir du av med celluliterna. ...Underbart! Först ifrågasätta varför ha dålig självkänsla, varefter vi funderar på hur låren ser ut...

Jag hade telefontid med läkaren idag. H*n är så duktig, kan förmedla det jag behöver just då. H*n tog sig tid att svara på mina frågor om framtiden, och framförallt: h*n gav mig kraft. H*n tilltalade mig vid namn och jag kände omtanke, empati. Kunde ge mig sin reflektion av mig själv. Och idag funderar jag på det, och njuter av det. jag har mycket kraft. Jag kan kämpa. Även när alltför mycket händer runt mig har jag en tillgång. Även om det inte alltid räcker.