Vi ska alla dö någon gång och alla har vi varit med om att männskor vi känt dör. Vi sörjer. Sörjer vi olika beroende på hur personen dött? Ofta säger man om mycket gamla människor att de har fått leva sitt liv. Deras tid var slut och någonstans förväntar man sörja mindre för att de levt så länge. Det innebär ju inte automatiskt att de är mindre sörjda. De har ju haft mer tid på sig att lämna minnen efter sig.

Min vän valde ju att avsluta sitt eget liv. Jag hörde på radio i morse att över 1000 personer i Sverige per år väljer att ta sitt eget liv (jfr m 400 i trafiken). Det ställde alla runt omkring för en helt annan typ av frågor. Vad kunde jag ha gjort? Vilken del i skulden för att hon valde att dö har jag? I många länder och tider har det varit olagligt att ta sitt eget liv. Det framgår ju också att avledningen -mord. Jag har funderat på varför. Det måste ju lägga ytterligare börda på skuldkänslan hos de närmast anhöriga. Även om personen har valt att dö betyder det ju inte att man inte ska vara, inte har anledning att vara, stolt över henne eller honom. Jag försöker tänka på att hon inte ville göra mig illa med sin död.

När någon dör i olycka ställer det andra frågor, undringar. Varför? Om man tagit en annan väg? Om man valt att stanna i sängen den dagen? Litegrann har jag ställts inför den typen av frågor med min vän. Om hon bara hållt ut lite till... Jag har också snuddat vid tanken på att egentligen borde det vara sorgligare när någon dör i en olycka. Vid ett självmord har man i alla fall på något plan valt själv. Men varför väljer man det alternativet? Har man rätt att vara så egoistisk att man väljer att dö?

(läs Manas inlägg om självmord)

Jag har lärt mig hur man kopierar in sina blogginlägg så att man får med länkar och kommentarer (det var jättelätt: kopiera och klistra in och kontrollera. Allt kom med, faktiskt!) 

Nu har jag städat bloggen. Jag har plockat bort en hel del inlägg som, om man känner mig, gör att man känner igen mig. För att jag ska våga skriva här inne måste jag veta att ingen jag känner råkar snubbla över bloggen.

 Det kändes konstigt att "censurera". Det är ju en viktig del av mig det här!

trevlig helg på er!

Jag märker att jag oftare bloggar när jag är trött och sliten. När jag inte riktigt räcker till eller blir rädd för framtiden. 

Just nu är jag glad och nöjd. Jag vet att jag är sliten så jag anpassade kraven på mig själv idag och gjorde hälften av vad jag borde gjort. Sen fick jag världens finaste komplimang av min chef och blev superglad. Jag är fortfarande  glad och häpen. Jag tror jag ska börja skriva upp när det händer bra saker också, inte bara de dåliga!

Jag minns en tid när jag faktiskt kunde jobba mot deadline. Jag kunde köra stenhårt länge. Inte för att jag någonsin var nöjd med min prestation. Just nu MÅSTE jag jobba hårt. (ja, jag vet att måste alltid är ett relativt begrepp. Men om man säger som så: jobbar jag stenhårt just nu kommer jobbsituationen att lösa sig för alltid. Typ. Det finns en jäkligt bra anledning att anstränga sig.) Och märker att jag inte riktigt orkar. Humöret vobbligt, självförtroendet som oknutna skosnören (dvs på markhöjd), jag tappar namn på i princip alla. Kommer aldrig detta - som andra tar för givet - att funkar för mig? Märker att jag faller tillbaka i gammalt tänk. Jag vill få en chans att ta det LUNGT!

*klagar* 

Jag blev sänkt på jobbet och gjorde en dålig prestation. Jag hade förberett mig, jag kunde ämnet, alla förutsatser fanns där för att göra en bra prestation. Men jag lyckades inte den här gången.  

Jag vet att det är mänskligt att göra en dålig prestation. Jag vet att alla gör det någon gång då och då. Jag säger ofta att då handlar det om att se vad man kan lära sig av det, då blir det ju en erfarenhet man inte gjort förgäves. Trots det sitter jag här och är arg på mig själv, tänker på vad andra ska tycka om mig, arg på mig själv för att jag tillät mig att misslyckas. Att jag inte kunde hantera situationen bättre.

Någon gång har jag lärt att de som kommer någon vart är de som rycker på axlarna när de misslyckas. Att man inte ska gräma sig. Att man ska gå vidare. Jag sitter här och känner att jag borde använda mig av de verktg jag har men kan inte riktigt och känner mig därför ännu uschligare. Den onda cirkeln är sluten.

Snubblade över Camillas blogg och hittade ett snabbtest som kom fram till vilken litterär figur man är. Jag är nu stolt att säga att jag är en hobbit!

"All you wanted was a nice cup of tea when some haggard crazy old man came into your life and told you it was time to do something with yourself. Now you're all conflicted about whether to stick with your stay-at-home lifestyle or follow this crazy person into the wild. While you're very short and a little furry, you seem to be surrounded by an even greater quantity of short folks lately. Try not to lose your ring, but keep its value in perspective!"

(hmm. vad ska man kunna lära sig av det här?) Se själva på blue pyramid!

Den sista veckan på jobbet har bara varit absurd. I går hade jag en "tom almenacka" (dvs inga inplanerade möten och därför tid att göra det jag faktiskt förväntas). När jag gick hem i storblåsten hade jag fortfarande inte gjort NÅNTING. Av det som stod på min lista i alla fall. Jag hade ju gjort en massa annat. Jag har så mycket just nu att jag helt enkelt glömmer bort småsaker, skjuter på fel saker, fikar för mycket på jobbet för det känns så oöverstigligt att komma igång. Jag blir ju ändå avbruten hela tiden. Och jag hade haft en massa spontan-möten så nu vet jag mer om hur hösten ser ut.

På vägen hem tänkte jag att jag skulle börja strukturera.

• just nu tycker jag inte lyckas få någonting ur händerna
  • har jag för mycket att göra just nu?
    • dela upp stora uppgifter i små uppgifter som går att avsluta
      • bestäm vilka jag måste prioritera
    • se till att bli av med lite surdegar som bara tar energi
    • belöna mig själv!!!!!
  • är jag dålig på att få saker ur händerna?
    • skriv upp vad ajg faktiskt gör. Är det så att jag är kass på att genomföra saker kan jag ju faktiskt lära mig att bli mer effektiv. Är det inte så måste jag sluta mobba mig själv för allt jag inte får gjort.

Jag tycker mig märka att jag fått sämre självförtroende, oroar mig mer etc efter att ha slutat helt med medicineringen. Först så grottade jag ner mig i det (kommer jag aldrig att kunna sluta etc) sen försökte jag tänka tvärt om: NU har jag ju en bra chans att lära mig använda mina kognitiva verktyg! I natt när det kom några katastrof-tankar föreställde jag mig att jag rullade ihop dem till en boll och sprutade Gostbusters-gegg på dem. Och, vet ni, det funkade! Det kanske finns ett liv utan anti-depp?