Jag sov tolv timmar inatt! Jag tror att jag behöver det. Jag vill ha min energi tillbaka, jag saknar den!

Nu börjar jag känna mig urlakad. Det är så mycket som ska göras på så många fronter samtidigt. Jag hinner inte, har inte energi att lägga på allt. Och mitt upp i alltihop märker jag att jag börjar bli... tjock. Kläderna som bara hängde på mig för ett år sedan sitter nu som kasslernät (nej, inte riktit så illa!) och jag skulle så gärna vilja ta itu med det också, äta bättre, träna nån gång ibland. Och jag vet inte var jag ska finna vila, finna plusenergi. Får se till att tänka på det, tänka på mig.

Som med all humor - man behöver inte ta det på blodigt allvar! (men man kan väl få skratta lite lagom i alla fall)Jag var ute och gick med min 4 åriga son. Han plockade upp något från marken och stoppade det i munnen. Jag tog saken ifrån honom och sa till honom att inte göra så. -Varför då? frågade sonen.- För att den varit på marken och den är smutsig och kan vara full av bakterier.Då tittade min son på mig full av beundran och frågade;- Mamma, hur vet du allt sånt där? Uh.. Jag var tvungen att tänka snabbt...- Alla mammor vet sånt här. Det är en del av mammaprovet. Vi måste veta sådant annars får vi inte bli mammor.Vi gick vidare en stund och min son var tyst i 2- 3 minuter, men han tänkte mycket på mitt svar, så plötsligt sa han:- Nu förstår jag!! ....Om man inte klarar provet, då blir man pappa va?

Uppriktigt sagt verkar superkrafter och flygförmåga vara överskattat. Jag skulle vilja ha andra superförmågor. Jag önskar att det vore lättare att få vardagen att flyta. Jag önskar att det inte vore andra fredagskvällen jag och min älskling sitter i varsitt rum och är sura på varann.Jag räcker inte till. Men det skulle vara mycket värt om hemma var en plats där man kunna ladda batterierna. Att älsklingen gav glädje och samhörighet istället för... ja... ett svart hål. Och sen lilla B mitt i allt ihop.JAg vet inte om jag är onödigt pessimistisk. Men jag är så trött på det här! Och hela tiden frågar jag mig om det är mig det är fel på, om jag är beredd att ta konsekvenserna. Det var ju inte så här det skulle kännas?! Nej, ge mig lite riktiga superförmågor att komma vidare just nu. Det behövs.

Gå in på minstund.se och ladda ner träningsprogram!

Den åttonde mars - glöm inte det!

Här, äntligen en konferens som jag känner att jag vill delta i!

Min tearpeut förklarade för mig att mycket av det man gör när man tittar tillbaka på smärtsamma händelser är att man plockar fram den, vrider och vänder på den, och sätter tillbaka den med ett skydd. Ett plåster. Betyder det att man aldrig kan läka gamla sår, bara sätta ett skydd på dem? Kommer jag att bli oproportionerligt ledsen varje gång en chef är klumpig/arg/irriterad? Jag vill inte det. Jag vill vara hel.