Tidigare (och fortfarande, men nu jobbar jag på det) var känslor enbart ett hinder för mig. Om det inte var glädje förståss, men det var ett sällsynt besök, inte minst eftersom jag alltid stressat vidare till nästa upplevelse, inte suttit ner och njutit av det jag åstadkommit.Andra känslor - framförallt ilska - fick inte plats. Och när de inte fick plats innuti mig längre imploderade jag. Grät. Och var arg på mig själv för att jag inte fick ta plats och för att jag inte kunde kontrollera min ilska. Ilska bestraffas dubbelt hos det självcentrerade objektet: dels att tvingas bli arg är ett nederlag, att inte kunna kontrollera känslan nästa nederlag. En no-win situation. Vilket på sikt marginaliserade mig eftersom jag inte kunde försvara mina gränser, inte kunde säga NEJ. Tacka tusan för att jag mådde sämre och sämre!Jag har jobbat länge för att sätta ord på det här. Hur kan jag samtidigt känna för mycket och för lite? Varför LYSSNAR man inte till mig när jag säger vad som är nödvändigt för mig? Det finns inga enkla lösningar. Men en aha-upplevelse fick jag när jag läste en artikel i senaste PS. Om människor som gick på känslokurs. Jag vill också!! "Utan närmare kunskap om vad känslor är och hur vi kan identifiera, förstå, acceptera, reglera och uttrycka dem, blir det svårt att ta kommandot över sitt liv" Bär man mycket vrede inom sig och inte förstår varifrån den kommer och vilka behov den uttrycker, är det nära till hands att känna sig som ett offer.""Ju mer man fokuserar på problem och svårigheter,desto kraftfullare blir de negativa effekterna på hjärnan."Kan det vara så? Att om jag lär mig förstå mina känslor bättre att det blir enklare då? Det finns en jättebra gratis bok om detta: Servicemanual till ett ännu bättre liv PS När jag surfar in på Leonardos sida lite senare hittar jag ett inlägg på samma tema men hundra gånger mer tankeväckande.

 

Fru Fundersam

21 januari 2007 21:03

Tänk, att det är så svårt att acceptera allt det som är JAG. Precis som om det bara var en liten tårtbit som dög, inte hela tårtan. Men vi lär oss accepterandets konst ... sakta .... :-)

 

Egoista

22 januari 2007 08:00

Tack! Och som du säger, det är inget som händer över en natt. Men det är något man kan bli bättre på!

http://www.egoista.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

agh!   Är det bara jag som är less på semesterstängda Sverige? Hela Sverige stänger och när man äntligen hinner med händer det ju ingenting. Är hemma med mer tid än uppgifter efter en hel termin med så mycket mer krav än tid.   "the idle mind is the...

jag har svårt att gå ner i varv, svårt att göra så lite, att låta dagarna gå och njuta av mitt liv. Varför är det aldrig någon som skriver om hur det känns efter stressen, när kropp och psyke avgiftas?   jag skäms över att jag drev mig själv så lång...

i gränslandet till semester kan jag börja ta det lungt, börja landa. reda upp alla oredor. men alla dessa lösa papper! Alla dessa lösa åtaganden - alla dessa ordningar som behövs för att utföra mitt arbete! Det stressar mig och jag känner inte att ja...

Tänk att någon läser det jag skriver! Just nu är det 2500 besökare jämt till min sida, bara idag har 21 personer varit inne och läst. Det är ju egentligen hisnande! Fastän jag har haft en social dag på jobbet har jag ännu inte pratat med 21 personer....

De senaste veckorna har varit fyllda av eftertankens kranka blekhet. Hur kommer det sig att återigen, trots att jag försökt vara så försiktig, genomlevde slutet av av terminen så stressad? Utan koll på vad jag försummade och med ständigt dåligt samve...