Det var länge sedan Leonardo skrev något (saknar!) Tant brun försvann ju för ett bra tag sen. Och nu har en av mina andra favvo-bloggar försvunnit. På http://sjukihuvudet.blogspot.com/ skrev två personer underhållande och med självdistans om sin hypokondri. Nu är den spärrad för icke inbjudna. Sebastian och Charles på sjuk-i-huvudet, jag saknar er!

Ibland när jag går från terapeuten känns det som om någon rotat runt i huvudet på mig. Jag inser att det här är en person som har makt att göra mig illa om han väljer det. Det är inte många (någon!) som känner till så mycket om mig. Då kan jag tänka att det ska bli skönt när vi är klara med varann. 

Ytterligare ett tokigt test... gå in här och testa er. Jag blev plötsligt medelålders med lite marginal (upskattad ålder 46 år! Leder jag?)

Frun skrev en så fin kommentar. Hon lyckades lyfta frågan till vad det egentligen är det handlar om. Hur kommer det sig att man inte är lika bra som de äldre när man är ung, och så en vacker dag är man en av de äldre?

Det fick mig att tänka vidare. Att på många sätt är  det faktiskt lättare att vara underdog än att vara över i "hierarkin". Man får klaga, får vara energisk - för den man mäter sig mot är ju alltid mer kunnig och erfaren än en själv. Det är en helt annan situation att ha en yngre, framåt människa bervid sig som vill vara lika duktig. Det krävs en stor människa att ha tryggheten att kunna bjuda på sig själv och tänka att bara för att jag har jobbat här längst/är äldre behöver jag inte vara bäst på allt.

Jag tycker inte att någon av de arbetsplatser jag jobbat på har underlättat för framväxten av stora, trygga människor som kan bjuda på sig själv. Det var det jag insåg när jag läste Fruns rader. En del av det här är kanske ett strukturproblem som jag upprörs över. På arbetsmarknader där man förväntas vara "hungrig" och erfaren och alltid topp-prestera händer det något mellan människor. (Bortsett från att det är tufft att vara hungrig och erfaren samtidigt och hela tiden). Kan det vara så att en arbetsmarknad uppbyggd på den logiken inte främjar medarbetarskap?? 

Sen avslutar Frun fint med en lösning. För systemet kan man inte komma åt (man kan ju försöka, men uppgiften kan vara *lite* tung för en person). Men att inte lura in sig i det här. Att känna att man duger. Det ska jag tänka på nästa gång jag möter någon som är ogin.

Jag läste inne hos Frun och Helga om åldersdiskriminering. Jag tror att jag med mina trettio-någonting tillhör en annan generation än Frun och Helga, men jag slås av likheterna i hur vi tänker. Men också av skillnaderna.

Jag tror inte att jag har fördelar av att vara "ung" och vara tjej, hur många som än säger det. Jag ser istället nackdelarna. Jag kan känna avundsjuka för de som är äldre och har fasta anställningar. Jag kan bli förbannad när äldre män behandlar mig som lilla flickan och väljer att reducera mig till något jag inte är. Men det som främst irriterar mig, och där jag stöter på vad man med ett starkt ord kan kalla för åldersdiskriminering, är hos äldre kvinnliga medarbetare.

Tro inte nu att jag är stentuff, vandrar över lik eller osocial. Inget av dessa begrepp passar egentligen in på mig. Jag vill bli accepterad för den jag är och jag är inte heller extremt karriärsinriktad. Jag vill ha beröm när jag gör något bra och hjälp att bli bättre när jag gör något dåligt. Men jag har lärt mig att se upp för äldre kvinnor. Jag får lov att vara ung, men då får jag inte lov att vara duktig. Inte duktigare än dem i alla fall. Då blir jag ett hot. Detta gäller på många plan. Det handlar om jobbet, det handlar om barnuppfostran.

I en kommentar till ett av Fruns inlägg sa jag att jag tror att idag blir man inte vuxen. Man samlar vuxenpoäng. Men på jobbet, när jag hämtar på dagis, så vill jag bli behandlad som en medvuxen: jag kan inte riktigt se poängen med att tävla inbördes. 

Det finns problem med åldersdiskriminering på arebtsmarkanden. I min bransch kan jag fortfarande vara ung och lovande. Jag tror inte heller att alla äldre kvinnor upplever mig som ett hot och jag försöker verkligen inte agera så att det blir så.

Ett par bra böcker:

•  min mosters migrän
•  bitterfittan
•  Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra

Var inne hos Jenny på grejmstress. Hon skriver tankvärt att kanske vår generation har blivit uppfostrade att jobba först, leka sen. Men att vi sedan fått jobb som inte går att jobba klart. När får man då leka?

Jag har tänkt på att det är viktigt att ansvar och makt ska gå hand i hand. Jag har haft jobb med mer ansvar än makt. Jag hade inte makt att göra det som behövdes för att göra jobbet tillräckligt. Jag kämpade som sjutton, med allt mindre resurser, kände mig allt inkompetentare, eftersom det var jag som satt med ansvaret. Nu hoppas jag att jag har lärt mig att inte acceptera ansvar i situationer där jag inte har de resurser (den makt) som behövs.

I Mark Levengoods bok "sucka mitt hjärta..." berättar han i en av de sista kåserierna om att när man är vuxen är det ingen som ser till att man får utmaningar för att växa. Man måste hitta dem själv.

Oftast tycker jag Mark Levengood är klok och tänkvärd. Men just detta irriterar mig, retar mig. Tän om jag någon gång fick det lungt, fick söka mina utmaningar -fick ha det tråkigt. Någonstans har jag hört att det skulle vara en kinesisk förbannelse, att önska någon ett händelserikt liv. Jag förstår tanken. Jag förstår att för lite att göra också kan vara stressande, men -

det här med att bli stressad för att man tackar nej ("tänk om det är mitt livs chans"). Att "allt" ska hinnas med under en ganska kort del av livet: hus, barn, karriär. Och buffert-zonerna minskar.

Jag skulle så gärna vilja ha ett liv där jag fick chans att söka upp mina utmaningar, när inte en så stor del av min tillvaro går ut på att hantera de utmaningar som landar i mitt knä.

Jag läste på Fru Fundersam om barndom och barndomsminnen. Jag tänker mycket på det för jag ser det speglas i lilla B. Jag är så rädd att hon ska få samma upplevelse (upplevda upplevelse!) i sin barndom som jag. Alltid vara lite utanför, lite vid sidan om. Även om jag valde det själv har jag en känsla av att jag gick miste om så mycket. Jag önskar henne så att vara en grupp-social varelse som inte är lill-gammal. Det är så mycket ängslan och oro med att vara mamma. Jag vill så mycket väl och älskar henne så mycket. Jag känner mig hjälplös. Jag kan inte vara hennes kompis. Och jag kan inte tvinga henne att leka med jämnåriga.