Jag hörde ett bra program på P1 igår som fick mig att tänka efter. Det var samtal pågår med en sextioårig autist som kunde förklara hur hon tänkte på ett klart, logiskt sätt. Till min förvåning blev jag engagerad och började tänka till. Hon kunde berätta att hon inte kände känslor. Hon sa att hon visste att de fanns där - ungefär som ett rum med möbler och man släcker lampan. Möblerna (känslorna) finns där, även om de inte syns. Hon berättade att hon kan uppleva (perception) men inte hålla kvar den upplevelsen - hon kan känna att tett luktar gott, men om man häller ut teet saknar hon inte det. Hon berättar hur hon lärde sig att le, och hur hon märkte att ångesten minskade när hon log mycket. (vad grymt. att inte kunna känna känslor men känna ångest.)Hon berättade att för henne var kärlek inte en känsla utan ett tillstånd. Hon kunde känna kärlek. Jag undrar om det var förälskelse hon menar, för på frågan om hur hennes förhållande till sin pappa och sin dotter, var det ändå likgiltigt. De betyder lika mycket för henne som andra människor. Hon kunde inte längta efter dem.Jag började reflektera över hur jag själv fungerar. Ibland översköljs jag med känslor,fler än jag kan hantera. Skulle det vara skänt ibland att inte känna dem? Vad går man miste om?

 

Fru Fundersam

30 januari 2007 14:02

Så intressant! Jag ska lyssna på programmet på webben snart.
Det där med VAD som är känslor är knepigt. Och vad känslorna ÄR. Jag menar, innan vi satt ord på dem. Ibland tror man att det är sorg och så kanske det är en jävla ilska egentligen, eller vice versa. Hmmm. Och ibland är det bara en massa impulser som triggar igång gamla minnen ...

http://frufundersam.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

agh!   Är det bara jag som är less på semesterstängda Sverige? Hela Sverige stänger och när man äntligen hinner med händer det ju ingenting. Är hemma med mer tid än uppgifter efter en hel termin med så mycket mer krav än tid.   "the idle mind is the...

jag har svårt att gå ner i varv, svårt att göra så lite, att låta dagarna gå och njuta av mitt liv. Varför är det aldrig någon som skriver om hur det känns efter stressen, när kropp och psyke avgiftas?   jag skäms över att jag drev mig själv så lång...

i gränslandet till semester kan jag börja ta det lungt, börja landa. reda upp alla oredor. men alla dessa lösa papper! Alla dessa lösa åtaganden - alla dessa ordningar som behövs för att utföra mitt arbete! Det stressar mig och jag känner inte att ja...

Tänk att någon läser det jag skriver! Just nu är det 2500 besökare jämt till min sida, bara idag har 21 personer varit inne och läst. Det är ju egentligen hisnande! Fastän jag har haft en social dag på jobbet har jag ännu inte pratat med 21 personer....

De senaste veckorna har varit fyllda av eftertankens kranka blekhet. Hur kommer det sig att återigen, trots att jag försökt vara så försiktig, genomlevde slutet av av terminen så stressad? Utan koll på vad jag försummade och med ständigt dåligt samve...