en stor dag. Min terapeut tycker jag ska kontakta min läkare och se om jag kan trappa ut medicinen. Och h*n förbereder mig på att lära mig avsluta terapin. Ett stort OJ (jag har så mycket klart som jag vill lära mig, vad händer om jag behöver hjälp igen) och, också, en fin bekräftelse: jag mår bättre nu. Jag är egentligen flygfärdig. H*n ger mig tid att fatta det innan jag släpper taget. Jag övar mig på den senare känslan och tänker: jag är flygfärdig.

det blåser. Fast vi bor i stan blinkar lamporna. I byarna känner man hur vinden tar tag huset. Det finns något lite mysigt i det. Men när jag såg Aftonbladet nyss, att människor har dött i stormen, försvinner mys-magin.

Jag har ju mitt pågående försök när jag tar nätvarianten av Myer-Briggs då och då... och får ständigt olika resultat. Såsmånigom ska jag tänka på vad det innebär (bortsett från att testet i denna utformning uppenbarligen inte är speciellt reliablet för att mäta min personlighet). Idag fastnade jag på en fråga: uppskattar du att ha många bekanta?Mitt svar är NEJ. Jag tycker att det är jobbigt att ha för mycket vänner, att jag inte hinner bry mig om dem. Men jag har aldrig trott att det var ett OK svar. Jag har alltid tänkt att "alla andra" tänker att ju fler vänner (=som tycker om en?) desto bättre. Men det är kanske inte så? Det kanske är OK att ha en liten krets av nära vänner. Inte ha så bekanta som möjligt.

det har tagit tid att samla sig och sitta ner och tänka efter. Mycket har hänt inom mig. Gungbrädan är stabilare nu. Jag kan njuta på ett annat sätt. Jag kan önska att inte mista det jag har (och inte bara vara livrädd för det). Ibland kan jag vara helt närvarande. Iblaned kan ajg se mina brister utan att vara usel. Ibland kan jag sörja all tid som jag längtade bort ifrån. Då jag också, paradoxalt nog, tyckte att tiden rann mellan fingrarna.Jag hade ett bakslag av hopplöshet. Jag var sjuk och sinnesstämningen ändrades så sanbbt. Jag fäktades mot tankarna, RÄDD för att fastna i dem. Jag såg skuggan av dem, vissheten att det inte skulle, inse kunde gå vägen. Jag tänkte att så här brukar jag inte tänka, och det gick över. Det var inte sant, trots att jag kände det.

Jag testade gårdagens metodik idag med. Och det funkade idag med. Jag var glad igår kväll och var stolt över mig själv. Lättaste sättet att äta en elefant är att stycka den först. Och äta en bit i taget. Då kan man kanske till och med njuta av smaken.

Jag tänker ibland påhur jag uppfattar människor omkring mig. Härrom dagen fikade jag med två ytligt bekanta som inte känner varandra. Den ena snackade nästan oavbrutet. Den andra var tyst, sa inte mycket, men sen kunde hon säga något bra. Något man kom ihåg. #2 hade inte behov av att ta plats. Men när hon väl yttrade sig hade hon något att säga. #1 fick mycket sagt, men efteråt var hon som person ändå suddig i kanterna. #2 var självklar, det stod ett lugn kring henne.Det är ju en klassisk situation. Hur ska man bete sig i det sammanhanget? Hur ska man göra intryck, vara trevlig? Det *man* oftast gör är att ta plats. Att snacka. Att vara på hugget. Men det jag lärde mig av den här situationen är att det inte behöver vara så. Nästa gång ska jag testa att vara lagom tyst. Om jag vill.

Jag kan fantisera ibland om att vara hjälplös. Att slippa ta ansvar. Att bara få ta emot. Det här pratade jag om i ett tidigare inlägg. I natt, i morse, hade jag en återkommande mardröm. Jag samtalar med min mor och försöker få henne att förstå och visa respekt för mig och mitt liv. Och hon är avvisande och det slutar alltid med att hon talar om för mig att jag är knäpp. Och då försvinner resten av världen, alla sunda människor och tankar, för detta enda: min mor tycker jag är knäpp. Ergo duger jag inte. Jag är fel. Jag är alltid mycket upprörd och arg när jag vaknar efter de här drömmarna. I morse försökte jag tänka lite kring drömmen. Och då slogs jag av kontrasten (och framförallt likheten) till det behov jag beskrev i inlägget. Hur kan jag fantisera om hjälplöshet och bli så arg, så frustrerad, av maktlöshet?

Jag var inne på Alma mater och såg en dikt hon skrivit som är så bra!Vill mer än jag kanKan mer än jag villVill vilja merVill kunna merVill klara allt jag villKan ibland vilja kunna mer än jag vågarVågar ofta inte det jag kan eller villDet kunde vara en beskrivning av mig. Jag skulle vilja lära mig att formulera om dikten. Tänk om man kunde skriva om sig själv - och mena det så här:Vet och är trygg med det jag kanVet vad jag villKan vad jag villKan säga NEJInser när jag skrivit det att det börjar likna sinnesro-bönen.