Jag hörde ett bra program på P1 igår som fick mig att tänka efter. Det var samtal pågår med en sextioårig autist som kunde förklara hur hon tänkte på ett klart, logiskt sätt. Till min förvåning blev jag engagerad och började tänka till. Hon kunde berätta att hon inte kände känslor. Hon sa att hon visste att de fanns där - ungefär som ett rum med möbler och man släcker lampan. Möblerna (känslorna) finns där, även om de inte syns. Hon berättade att hon kan uppleva (perception) men inte hålla kvar den upplevelsen - hon kan känna att tett luktar gott, men om man häller ut teet saknar hon inte det. Hon berättar hur hon lärde sig att le, och hur hon märkte att ångesten minskade när hon log mycket. (vad grymt. att inte kunna känna känslor men känna ångest.)Hon berättade att för henne var kärlek inte en känsla utan ett tillstånd. Hon kunde känna kärlek. Jag undrar om det var förälskelse hon menar, för på frågan om hur hennes förhållande till sin pappa och sin dotter, var det ändå likgiltigt. De betyder lika mycket för henne som andra människor. Hon kunde inte längta efter dem.Jag började reflektera över hur jag själv fungerar. Ibland översköljs jag med känslor,fler än jag kan hantera. Skulle det vara skänt ibland att inte känna dem? Vad går man miste om?