Jag kan fantisera ibland om att vara hjälplös. Att slippa ta ansvar. Att bara få ta emot. Det här pratade jag om i ett tidigare inlägg. I natt, i morse, hade jag en återkommande mardröm. Jag samtalar med min mor och försöker få henne att förstå och visa respekt för mig och mitt liv. Och hon är avvisande och det slutar alltid med att hon talar om för mig att jag är knäpp. Och då försvinner resten av världen, alla sunda människor och tankar, för detta enda: min mor tycker jag är knäpp. Ergo duger jag inte. Jag är fel. Jag är alltid mycket upprörd och arg när jag vaknar efter de här drömmarna. I morse försökte jag tänka lite kring drömmen. Och då slogs jag av kontrasten (och framförallt likheten) till det behov jag beskrev i inlägget. Hur kan jag fantisera om hjälplöshet och bli så arg, så frustrerad, av maktlöshet?