Jag försöker leva som jag lär mig tänka! Efter mina tok-stressdar på jobbet flexade jag ut, åkte hem, njöt, plockade, läste lite, lyssnade på P1 och... somnade. Glad och nöjd med mig själv. Jag försöker vila i känslan.

Just nu har jag flyt :) Jag är glad för det. Jag försöker ta hand om mig själv och inte snurra iväg. Det är ju så fantastiskt roligt att jobba när det går bra! Jag har hört begreppet honungsfällan: som Nalle Puh, man går in och kan inte komma ut. Aldrig mer att jag vill fastna i honungsfällan.Även nu när jag börjar bli bättre (och försöker hålla kvar de dyra erfarenheterna) är det fortfarande aktuellt. När jag läser de Marie, och Borttappad skriver kommer jag ihåg hur det var när det var jobbigast. Och att det ibland inte kändes som man kunde göra något bättre. Som att det skulle bli bättre. Som att tappa riktningen.Marie har i ett inlägg skrivit en fantastisk beskrivning på hur min ångest känns i mig: och man känner att magen knyter sig, det surrar i huvudet, hjärtat slår nästan sönder bröstkorgen och tar massa extraskutt, ja då vet man. Man fryser och tar på täcket, två minuter senare så är det svettigt. Halva kroppen fryser och så börjar det krypa i benen. Hjärnan är sömnig och vill bara sova men det surrar så man inte kan slappna av.Beskrivningen var så bra, Marie, så jag ville återge den. För precis så känns det.