De senaste dagarna har jag tänkt mycket på detta. Att vara sjuk och att bli frisk. Jag har tänkt på det av flera anledningar. För det första håller jag på att trappa ut medicinen. För det andra har Fru Fundersam filosoferat kring detta. För det tredje är det flera människor runt omkring mig som mår sämre. Och jag vill så gärna att jag kunde hjälpa!Läs Fru Fundersams inlägg om att vara sjuk och om att äta medicin!Jag kände så mycket skam. Både från mig själv och från andra. Jag var dränerad. Det dröjde länge innan jag ens accepterade sjukskrivning! Jag skämdes så. När jag var på jobbet och avslutade min anställning frågade ingen hur det var. Ingen såg mig ens i ögonen. Det var svårt att ta. Jag blir arg så jag kokar över alla som tror att det bara är att ta sig i kragen, skärpa sig, börja arbetsträna... Att, som du skriver FF, att när man väl orkat erkänna för sig själv bli lovligt byte för andra att kommentera och ha åsikter om... Att varje gång man skickar in ett nytt intyg från läkaren till FK vara rädd att de ska ifrågasätta det... Att tvingas orka tjata sig till vård... Jag har fortfarande inte berättat för så många vad jag har varit igenom. Jag vågar inte. Än färre vet att jag knaprar/knaprat "lyckopiller". Men de som kallar det så vet inte vad det vill säga att vara deprimerad. Det är ju inte lycka man knaprar, direkt. Snarare frånvaro av nattsvart apati.Jag såg en tänkvärd kommentar inne på alltforforaldrars stress-snack för ett tag sedan. Det var en tjej som av sin doktor fick svaret att på samma sätt som en diabetiker behöver insulin behöver en stress-sjuk seratonin. Det är en bra likelse, för precis som en diabetiker i viss mån genom att "leva sunt" kan må bättre/trappa ner på medicineringen, kan en stress-sjuk kanske också det. Jag ser ingen motsättning mellan att ta piller och kämpa själv. Som yin och yang är det två krafter som hjälps åt. Jag fråntar mig inte ansvaret och framförallt viljan att bli bättre (må bättre, trivas mer med mig själv) för att jag går med på medicinering.Jag säger inte att om jag bara levde rätt skulle jag aldrig behövt piller. Men att för mig är det tröstrikt att det är ett hjälpmedel jag kan ta till, som styrker men inte tar över. Det var inte lätt att ta beslutet att börja (eller att sluta). Jag önskar att fler pratade om det här. Statistiken pekar tydligt på att många i vår omgivning äter det. Ändå är det få mediciner som (fortfarande) är så skambelagda.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

agh!   Är det bara jag som är less på semesterstängda Sverige? Hela Sverige stänger och när man äntligen hinner med händer det ju ingenting. Är hemma med mer tid än uppgifter efter en hel termin med så mycket mer krav än tid.   "the idle mind is the...

jag har svårt att gå ner i varv, svårt att göra så lite, att låta dagarna gå och njuta av mitt liv. Varför är det aldrig någon som skriver om hur det känns efter stressen, när kropp och psyke avgiftas?   jag skäms över att jag drev mig själv så lång...

i gränslandet till semester kan jag börja ta det lungt, börja landa. reda upp alla oredor. men alla dessa lösa papper! Alla dessa lösa åtaganden - alla dessa ordningar som behövs för att utföra mitt arbete! Det stressar mig och jag känner inte att ja...

Tänk att någon läser det jag skriver! Just nu är det 2500 besökare jämt till min sida, bara idag har 21 personer varit inne och läst. Det är ju egentligen hisnande! Fastän jag har haft en social dag på jobbet har jag ännu inte pratat med 21 personer....

De senaste veckorna har varit fyllda av eftertankens kranka blekhet. Hur kommer det sig att återigen, trots att jag försökt vara så försiktig, genomlevde slutet av av terminen så stressad? Utan koll på vad jag försummade och med ständigt dåligt samve...