I Mark Levengoods bok "sucka mitt hjärta..." berättar han i en av de sista kåserierna om att när man är vuxen är det ingen som ser till att man får utmaningar för att växa. Man måste hitta dem själv.

Oftast tycker jag Mark Levengood är klok och tänkvärd. Men just detta irriterar mig, retar mig. Tän om jag någon gång fick det lungt, fick söka mina utmaningar -fick ha det tråkigt. Någonstans har jag hört att det skulle vara en kinesisk förbannelse, att önska någon ett händelserikt liv. Jag förstår tanken. Jag förstår att för lite att göra också kan vara stressande, men -

det här med att bli stressad för att man tackar nej ("tänk om det är mitt livs chans"). Att "allt" ska hinnas med under en ganska kort del av livet: hus, barn, karriär. Och buffert-zonerna minskar.

Jag skulle så gärna vilja ha ett liv där jag fick chans att söka upp mina utmaningar, när inte en så stor del av min tillvaro går ut på att hantera de utmaningar som landar i mitt knä.