Som ni såg i mitt förra inlägg kände jag mig ganska ynklig. Nu känner jag mig stor och stolt, trygg i mig själv. Vad har hänt? En kompis med mer energi och ett stort hjärta har suttit ned med mig och hjälpt mig med en ruskigt svår arbetsuppgift som jag varit rädd för i flera dagar, dragit mig för. Jag är tacksam för att få ha sådana vänner!

En stor del av det jag håller på att lära mig är att förändra mitt beteende, eller rättare sagt se på mitt beteende på ett nytt sätt. Om jag inte är hyllad är det inte en katastrof. Tvärtom. Om någon skäller ut mig betyder det inte att jag är en usel människa. Helt enkelt att kunna se mer realistiskt och balanserat på min tillvaro.

Efter ett par omvägar börjar jag nu bli flygfärdig - det är dax att avsluta terapin. Jag har helt slutat med all medicinering.

Och då kommer ett litet bakslag. Jag börjar fundera på om jag har lärt mig någonting alls. Kan jag verkligen använda mina kognitiva verktyg när jag behöver? Försvinner mitt självförtroende (som idag är tämligen obefintligt) med serotoninet?

Jag försöker tänka att klarar jag av en situation en gång har jag bevisat för mig själv att jag faktiskt KAN. Jag har det inom mig. Då handlar det "bara" om att våga. Försöker övertyga mig själv om att våga ta det lugnt och tro på mig själv.