Jag läste på Fru Fundersam om barndom och barndomsminnen. Jag tänker mycket på det för jag ser det speglas i lilla B. Jag är så rädd att hon ska få samma upplevelse (upplevda upplevelse!) i sin barndom som jag. Alltid vara lite utanför, lite vid sidan om. Även om jag valde det själv har jag en känsla av att jag gick miste om så mycket. Jag önskar henne så att vara en grupp-social varelse som inte är lill-gammal. Det är så mycket ängslan och oro med att vara mamma. Jag vill så mycket väl och älskar henne så mycket. Jag känner mig hjälplös. Jag kan inte vara hennes kompis. Och jag kan inte tvinga henne att leka med jämnåriga.

 

Fru Fundersam

2 maj 2007 11:56

Att vara förälder är väl att alltid oroa sig för att inte kunna ge allt det där man vill till sina barn ... Och det kan vi ju inte heller. Ge allt.
Och barnen är ledsna och ensamma ibland, men det betyder ju inte att vi har misslyckats! Det hör ju också till livet att det växlar mellan sorg och glädje. Även för barn.

Och vissa barn är mer utåtriktade, andra står vid sidan om och tänker och funderar. Det ena behöver ju inte vara bättre än det andra! Jag tror att vi kan vara lyckliga på olika sätt. Och att det bästa (och kanske enda) man kan göra som förälder är att finnas kvar vid sidan om dem. Men vi kan ju inte gå in och bli deras kompisar, som du så klokt skriver. Det räcker bra med att vara förälder och leva i kärlek med barnen.

http://frufundersam.bloggagratis.se

 

Egoista

2 maj 2007 22:00

tack JÄTTEMYCKET för din kommentar! Du har så rätt. Det är inte finare att vara agerande än att vara observant. Jag har låtit mig styras av vad som premieras i vårt samhälle just nu. Ska försöka tänka på det nästa gång hjärtat värker.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

agh!   Är det bara jag som är less på semesterstängda Sverige? Hela Sverige stänger och när man äntligen hinner med händer det ju ingenting. Är hemma med mer tid än uppgifter efter en hel termin med så mycket mer krav än tid.   "the idle mind is the...

jag har svårt att gå ner i varv, svårt att göra så lite, att låta dagarna gå och njuta av mitt liv. Varför är det aldrig någon som skriver om hur det känns efter stressen, när kropp och psyke avgiftas?   jag skäms över att jag drev mig själv så lång...

i gränslandet till semester kan jag börja ta det lungt, börja landa. reda upp alla oredor. men alla dessa lösa papper! Alla dessa lösa åtaganden - alla dessa ordningar som behövs för att utföra mitt arbete! Det stressar mig och jag känner inte att ja...

Tänk att någon läser det jag skriver! Just nu är det 2500 besökare jämt till min sida, bara idag har 21 personer varit inne och läst. Det är ju egentligen hisnande! Fastän jag har haft en social dag på jobbet har jag ännu inte pratat med 21 personer....

De senaste veckorna har varit fyllda av eftertankens kranka blekhet. Hur kommer det sig att återigen, trots att jag försökt vara så försiktig, genomlevde slutet av av terminen så stressad? Utan koll på vad jag försummade och med ständigt dåligt samve...